30 sep. 2017

Minnen och reflektioner från ECArTE konferensen i Krakow 13-16 September 2017


Traditions in Transition - New Articulations in the Art Therapies
Anlände till Krakow kvällen innan konferensen. Inkvarterade mig i öststatsbetonade Apart Hotell på Ul. Topolowa i ett besynnerligt rektangulärt rum med en garderob, tre sängar, heltäckningsmatta och väv på väggarna. Tack och lov uppvägdes detta av en utmärkt dusch med kraftfull stråle. Åt en delikat rödbetssoppa med hallon på Il PIatto i hörnet av Ul.Topolowa och Ul.Rakowicka ett kvarter från hotellet.
ECArTE Konferensen i Krakow 13-16 september 2017, hölls på Akademia Ignatianum w Krakowie, det enda jesuituniversitetet i Polen, tillika ett av fyra katolska universitet i landet. Årets tema var Traditions in Transition - New Articulations in the Art Therapies




Konferensens öppningscermenoni hölls på Juliusz Stowacki Teatern. Efter välkomstritualen framförde skådespelare från Tadeusz Kantors Cricot 2 Teater en starkt berörande performance "Shadows, Nightmares, Melancholy or 20 Minutes before Evaporation". Därefter mingel med vin och snittar i en smockfull sal.



Efter välkomsttalen gavs en performance. Bilden t.h. är från slutscenen i performancen "Shadow, Nightmares, Melancholy or 20 Minutes before Evaporation".



Mellan 12.00 och 16.00 fanns en öppen ateljé utomhus för den som ville måla. Här är mina intryck efter första konferensdagens lunch med roddigt kösystem och mat som tog slut innan alla hunnit få något på tallriken...
-Att vara på konferens är att välja bland mängder av föreläsningar, workshops, korta och långa paperpresentationer, paneldebatter. m.m. ofta med okända namn. Ibland blir valen positiva överraskningar andra gånger stora besvikelser. Min första dag innehöll båda delarna. Jag hamnade på en föreläsning med Karin Dannecker och Uwe Herrman båda bildterapeuter med psykodynamisk inriktning. Upptäckte när jag satt i rummet att jag gått fel - men fel visade sig vara rätt. Föreläsningarna var bekräftande och tanke-väckande och helt i linje med mitt intresseområde. "Revenant Meets Reason: Reflections on the Uncanny in Art, Therapy and Society". Särskilt delen om "The Memory and the Present" som poängterade att vi, för att bevara vår mänsklighet, liksom våra patienter, måste minnas och beröras av vår tids smärtsamma berättelser - eftersom att vara mänsklig ÄR att minnas. Vi behöver lära känna inte bara oss själva och vårt förflutna, utan även vårt "ärvda förflutna". Om vi inte gör det, utsätter vi oss för risken att bli styrda av rädslan för det främmande och skrämmande. Att låta sig beröras av "de andras smärta" (Susan Sontag) innebär att minnas den ärvda smärtan från vår gemensamma historia. De som upplever detta som outhärdligt kommer att göra allt för att tränga bort minnet från det medvetna, vilket kan leda till att de själva blir förövare. Torsdagens workshop med jetlaggade (?) ledare blev en besvikelse både till form och innehåll. För elementär nivå. Masterclassen "What My Body Knows - Know My Body"med Heidrun Panhofer var härlig - skönt att få dansa och röra på sig ett par timmar i sträck i en stor sal och grupp med bra gruppklimat. Den teoretiska summeringen blev dock lidande pga tekniska problem med power point presentationen. Det tekniska var för övrigt ett genomgående problem för många föreläsare. Viktigt att lösa det genom att exemplevis alla som talar från ett podium fått träning i att tala i mikrofon så dom hörs. På lördag morgon lyssnade jag på Vera Hellers strålande presentation av sitt projekt "Imaginary Journeys; A Phenomenological, Arts-Based Research on the Experience of Existential Migration". Därefter en israelisk terapeut.. Worskhopen på em med dramaterapeuten Adrian Lania och bildterapeuten Amanda Levey var något förvirrande men med intressanta inslag. Årets konferenstema var "Traditions in Transition - new articulations in the art therapies". Vad var tradition och vad var nytt? Flera av föreläsarna och workshopledarna tog sig själva och sin egen bakgrund som utgångspunkt i presentationerna och sin forskning, ofta med mycket intressant resultat. Det kännns nytt  - äntligen kan den egna bakgrunden som ju alltid finns med, få bli synlig.

Maten var otillräckligt sammansatt.  För mycket råa samma grönsaker dag ut och in och för lite protein. Och för många kakor som såg lockande ut men som alla smakade likadant. Saknade den Sicilianska maten vi fick i Palermo som var både god och riklig och mättande. Maten räckte varken första konferensdagen eller på avslutningsmiddagen. Kanske bidrog detta till en känsla av isolering? Fast discot på avslutningskvällen var jättehärligt! Mer dans från början för att skapa kontakt. I feel isolated, sa en kvinna sista dagens på utvärdeingen. Jag med sa jag och sen gjorde vi inte det längre. Det gör jag med sa Elisabeth,

Krakow - en stad där Förintelsen både syns och är osynlig. Där turism och kommers krockar med nonchalans. Efter en vecka i Krakow vill jag aldrig mer köa för att mötas av: nej det finns ingen plats på den här restaurangen, nej alla rum är uthyrda, nej priset är höjt idag, nej maten är slut, nej det finns inget mer sånt vin. Veckan i Krakow präglades av en påtaglig närvaro samtidigt med en frånvaro av vetskap om Förintelsen. På konferensen och i själva staden.

Söndag em då regnet öste ner, tillbringade jag
på en sevärd och berörande utställning om konst
från Auschwitz mitt i Krakow.





På restaurang Ester i Kaziemersk njöt jag av levande Klezmermusik, till min supe'. Restaurangen var en av många i Krakows judiska kvarter där detta ingick. På dagtid spelade musikerna utanför restaurangen.

Minnesmärke över de judar som mördades i Krakow under andra världskriget. En kolission av närvaro och frånvaro av Förintelsen.
Söndag fm innan jag bytte hotell avnjöts en härlig prisvärd frukost på Wesola Café på Ul. Rakowicka i närheten av restaurang Il Piatto.




 Demonstration nedanför Wavel där en av bröderna K är begravd varje måndagkväll för och emot sittande regering.

Piroger på Lunch Bar Kuchina Donowa. Sista kvällen i Krakow hittade jag en enkel Bar som serverade goda piroger med inlagd gurka och rödbetssallad.
Godaste maten under veckan i Krakow - rödbetssoppa på Il Piatto kvällen innan konferensen, frukost på Wesola café och sallad med piroger på Lunch Bar Kuchnia Donowa sista kvällen. Från exklusiv till enkel god mat med barndomskänsla.




På Cricoteka, Centre for Documentation of the Art of Tadeusz Kantor, 15/9 2017.
Innan Kantor-utställningen med  filmvisning av The Death Class - Kantors surrealistiska pjäs som förde tankarna till angiveri, medlöperi, dödande, Förintelsen, och skuld.
De kulturella inslagen var intressanta - förutom de som ingick i konferensen fick vi välja att besöka Saltgruvorna, Schidlers fabrik eller en uställning om Krakows historia under jord. Tyvärr blev det svårt att kombinera med det späckade konferens-programmet.







Utanför Cricoteka på väg till utställningen med min vän och kollega Elisabeth Engström-Franzen i det vackra kvällsljuset.






 








En av många ukrainska restauranger som fanns i Krakow - alla med piroger på menyn. Härinne talade jag med kockan som sa att hon skulle kunna göra ukrainska piroger med kvarg (dvs utan potatis) till mig. Hann tyvärr inte gå tillbaks hit innan jag åkte hem.







"Indigenous Beaty of Butoh Dance - Searching for the Dimmest light in the total darkness", performance av Chiaki Mima &Toshiharu Kasai, avslutade konferensens andra dag i Krakow.





Butohföreställningen, som gavs utomhus andra em på konferensen, avslutades med övertonssång av den manlige butohartisten.






Efter talet en stark teaterföreställning av




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar